Historia

Karelens historia

Den religiösa och administrativa kampen om Karelen fördes mellan Sverige och Ryssland under sjuhundra år, alltsedan korstågens tid fram till 1809 års fred i Fredrikshamn, då Finlands område blev en autonom del av det ryska kejsardömet. Det katolska, senare lutheranska Sverige och det ortodoxa Ryssland, samt dess föregångare Novgorod, förde samtidigt en kamp om herraväldet över Karelen. Området hade varit förhållandevis självständigt, tills Novgorod på 1200-talet underkuvade det. Sverige bredde ut sig från väst.

Dispyten avslutades formellt år 1323 i och med freden i Nöteborg, där Karelens delade i två delar – Viborg-Karelen som hörde til Sverige och Kexholm-Karelen som hörde till Novgorod. I freden som slöts fick Sverige Savolax, Jäskis och Äyräpää härader, vilka troligen hade övergått i svenskt välde redan efter det tredje korståget till Karelen år 1293.

I slutet av 1500-talet började Sverige skapa en stormakt. Under det 25-åriga kriget, som bröt ut år 1570, invaderade landet Kexholms län. Ivan den Förskräcklige, Moskvas storfurste, startade kriget när Gustav Vasas son Johan kröntes till kung över Sverige. Männen var i luven på varandra eftersom Johan hade äktat kungen av Polens dotter, den passionerat katolska Katarina Jagellonica, som också Ivan hade ett gott öga till. År 1580 erövrade Sverige Kexholms län och höll det ända fram till Täysinäfreden år 1595. I fredsfördraget övertog Ryssland området. Sveriges expansionspolitik, som gick ut på att flytta gränsen så långt österut som möjligt, fortsatte ändå. Vid freden i Stolbova, år 1617 fogades Kexholms län till Sveriges rike.

Det svenska förvaltningsmaskineriet med sitt beskattningssystem utplanterades i Kexholms län redan under ockupationstiden, innan fredsfördraget. Samtidigt spred man den västerländska kyrkans budskap och grundade lutheranska församlingar. Sådana hade inte tidigare funnits i området.

År 1700 utbröt Stora nordiska kriget. Fr.o.m. år 1710 ockuperade ryssarna Finland steg för steg. Stora ofreden fick sin början och pågick ända till slutet av kriget år 1721, då Freden i Nystad slöts. I det fredsfördraget slöts Kexholms Karelen och Viborgs Karelen nästan i sin helhet till Ryssland. Området kallades Gamla Finland. Gamla Finland expanderade i Åbofreden, där området som följer Kymmene älv slöts till Gamla Finland. Åbofreden innebar slutet för Lilla ofreden, Sveriges och Rysslands följande militära incident (1741-1743). Denna landremsa innefattade bl.a. Nyslott, Fredrikshamn och Villmanstrand.

Som avslutning på Finska kriget år 1808-1809 miste Sverige också resten av Finland. I början av år 1812 slöts Gamla Finland till resten av det autonoma Finland. Autonomin upphörde 6.12.1917 när Finland blev självständigt. De sista autonomiåren präglades av förryskning och perioder av förtryck. Under denna tid försökte man bl.a. förryska Gränskarelens skolväsende. Förtrycksperioderna ledde till att tanken om ett självständigt Finland föddes och växte sig starkare.

När vinterkriget bröt ut 30.11.1939, blev det karelska området igen en gång en krigsskådeplats. Moskvafreden år 1940 avslutade det 105 dagar långa kriget som ledde till att Karelen, öarna i Finska viken och en remsa av Salla-Kuusamo -området inkorporerades i Sovjetunionen. Dessutom tvingades Finland hyra ut Hangö udd till den östra stormakten. Sommaren 1941 bröt fortsättningskriget ut. Finland återerövrade de förlorade områdena och avancerade över den gamla gränsen och in i östra Karelen. År 1944 inledde Sovjetunionen en storoffensiv på Karelska näset och Finland tvingades retirera. 1944 ingicks en vapenvila och vid Parisfreden, som officiellt innebar slutet på andra världskriget, överlät Finland igen samma områden till Sovjetunionen som överlåtits vid Moskvafreden, och därtill Petsamo. Hangö udd byttes mot Porkala och hyrestiden bestämdes till 50 år. Porkala åtelämnades till Finland år 1955. Befolkningen från det avträdda Karelen evakuerades och placerades runt om i landet. De karelska församlingarna indrogs år 1949 och i början av därpå följande år skrevs de evakuerade in i kyrkoböckerna på sin nya boningsort.

Viborgs slottslän

Under det tredje korståget började svenskarna bygga Viborgs slott för att skydda det erövrade områdets östra gräns. Det svenska förvaltningssystemet bredde ut sig i området och Viborgs slottslän bildade dess grundpelare. Därifrån övervakades skatteuppbörd och rättegångar och därifrån sköttes den katolska kyrkans missionsarbete. Viborgs slottslän sträckte sig från Kymmene älv till Systerbäck och från Finska viken till ödeområdena norr om St. Michels. År 1539 krympte området när Nyslotts slottslän bildades.

Den lokala förvaltningen baserade sig alltså på medeltida slottslän, vilka, på 1540-talet, delades upp i fögderier. Deras centrala platser var de kungliga gårdarna. Under 1500-talet uppgick slottslänens antal till tio – även om det tionde slottslänet, Kexholms slottslän, existerade bara under åren 1581-1595. Antalet fögderier varierade däremot p.g.a. förvaltningstekniska arrangemang.

Om befolkningen i svenska Karelen finns det uppgifter fr.o.m. 1540-talet då man, på order av Gustav Vasa, började föra jordeböcker i samband med en skattereform som baserade sig på ett skriftligt bokföringssystem. Fr.o.m. 1560-talet kan man uppgöra ett mer enhetligt bosättningsregister på basis av beskattningsregistren. I 1634 års konstitution grundades länsförvaltningen, varvid länen tog över funktionen som skattemässiga basenheter från fögderierna. Räkenskapsböckerna från fogdeförvaltningens tid kallas fogderäkenskaper, medan räkenskapsböckerna från lansförvaltningens tid kallas länsräkenskaper.

År 1634 började man föra mantalsböcker, vari infördes alla människor som hade betalat mantalspenning. År 1656 befriades alla personer under 15 år och personer över 63 år, vilka inte odlade jord. Åldersgränserna förblev oförändrade i över två hundra år, för först år 1865 höjdes den undre åldersgränsen med ett år.

Kexborgs slottslän

Den första noggranna informationen om bosättningen i Novgorod-Karelen hittar man i Vatjas femte skattebok från år 1500. Sedermera kan man studera bosättningen och, samtidigt, släkterna som bodde i Kexholms län genom informationen i skattelängderna som drogs upp av svenskarna och som var det mest centrala källmaterialet innan den kyrkliga folkbokföringen. Kexholms södra och norra län skiljde sig skattemässigt från varandra eftersom man, i det södra länet som bestod av Rautus, Sakkola och Räisälä, följde Viborg-Karelens fasta beskattningspraxis, vilken baserade sig på jordägande, medan man i det norra länet, bortre Karelen (Taka-Karjala) uppbar skatt enligt uppskattning. Beskattningsuppgifterna antecknades i jordeböcker, röklängder och skönstaxeringslängder.

Från tiden före Täysinäfreden har tre, av svenskarna sammanställda, skatte- och mantalslängder från åren 1582, 1589 och 1592 bevarats. Ur dessa längder kan man utläsa hur urbefolkningen i Kexholms län, de ortodoxa som kände lojalitet mot Ryssland, flydde ur vägen för fienden från väster. Efter Täysinäfreden återvände de.

De ortodoxas återvändo blev dock kortvarig eftersom flytten mot Ryssland, på grund av den nya härskarmaktens kyrko- och skattepolitik, blev allt starkare efter att Kexholms län hade inkorporerats i det svenska väldet år 1617. Före 1650-talet flyttade ca 11 000 personer till Ryssland från det ifrågavarande området. Av dessa var 5000 hemma från Kexholms norra län, dvs. Ladoga-Karelen och nuvarande Norra Karelen. Samtidigt kom den lutheranska bosättningsströmmen igång, speciellt ifrån Viborgs och Kymmenegårds län.

Misstron mellan den lutheranska och den katolska befolkningen blossade upp i öppna stridigheter i rupturkriget, åren 1656-1658. Den ortodoxa befolkningen ställde sig på de gränsöverskridande rysarnas sida. Efter kriget, som slutade illa för ryssarna, var den ortodoxa utflyttningen som störst, eftersom de fruktade lutheranernas hämnd. Under rupturen flydde över 4000 familjer till Ryssland. Även denna gång flyttade, precis som i början av 1600-talet, lutherska invånare istället in.

Den första jordeboken under tiden för det svenska herraväldet och som omfattade hela Kexholms län, härstammar från år 1618. Härefter började Jakob De la Gardies förläningstid, under vilken inga skattelängder uppgjordes. Följande jordebok är från år 1631 och därpå följande uppskattningsjordebok från år 1637. Jordeböcker över de oförlänade gårdarna finns tillgängliga för åren 1638-1654 och 1678-1699. År 1651 delade Sveriges drottning Kristina ut största delen av Kexholms län som förläningar till sina mäktiga adelsaristokrater. Förläningarna återtogs till kronan, dvs. staten i den stora reduktionen år 1681. Under förläningstiden såg man det uppenbarligen inte som viktigt att föra lika noggranna skattelängder som man gjorde under tiderna före och efter förläningstiden. Skatterna som samlades in från förläningsområdena gjorde nämligen förläningsherren som hade förvaltningsmakten och domsrätten rik, istället för att komma staten till godo.

Förläningstiden efterföljdes år 1683 av arrendatorssystemet. Nu hyrde kronan ut förvaltningsområdenas skatteuppbördsrätt till privata aktörer, vilka blev tvungna att uppbära skatterna minst lika nitiskt av invånarna, eftersom kronan nog såg till att få sin del av kakan. Arrendegivarna, dvs. arrendatorerna var för det mesta före detta tjänstemän hos förläningarna och behandlade bönderna som livegna. Allmogens ställning förstärktes i vilket fall inte under arrendatorssystemet.

Trots att man försökte sprida mantalssystemet till Kexholms norra län i slutet av 1600-talet, uppbars aldrig mantalspenning av invånarna i området. Endast invånarna i Sordavala stad betalade mantalspenning.

Gamla Finlands tid

Det ryska förvaltningssystemet inplanterades i Gamla Finland. Härskaren delade ut jordområden till sina favoriter och till aristokratin; gåvojordsystemet sträckte ut sina tentakler till olika delar av Karelen. Gåvojordområdena bytte ägare i snabb takt. Ryssarna försökte påtvinga Gamla Finland livegendom, men Alexander I hann återförena Gamla Finland med övriga Finland i början av år 1812. Gåvojordsystemets sista akt utspelades år 1867, när riksdagsständerna reserverade ett anslag, med vars hjälp gåvojordområdena löstes in från sina ägare. Bönderna fick köpa sina egendomar av staten med lång betalningstid. Den sista egendomen betaldes i sin helhet år 1891.

Efter Nystadsfreden fram till år 1738 års ståthållarreform följdes både det ryska och det svenska beskattningssystemet i Gamla Finlands område. Även områdets skolsystem och kyrkliga liv ärvdes från tiden för det svenska väldet. Skattelängder från åren 1722, 1723, 1724 och 1754 står till forskarnas förfogande. Endast 1754 års befolkningslängd omfattar hela Gamla Finlands område. Den ortodoxa befolkningen saknas ur längden som uppgjordes av det lutheranska prästerskapet. Från Salmi socken står 1733 års mantalslängd, från Pyhäjärvi socken 1728 års mantalslängd och från Kymmenegårds provins 1756 års skatteuppbördsbok till förfogande.

År 1783 förnyade Rysslands kejsarinna, Katarina den stora, förvaltningen och beskattningen i Gamla Finland. En ny personskatt, podusnie-avgiften, uppbars av invånarna och varje mansperson förväntades betala den. I landskapsarkivet i St. Michels förvaras ryskspråkiga skattelängder från åren 1794-1811. I Kexholms norra län förblev skatterubeln beskattningsgrund även efter Katarina den storas beskattningsreform.

Autonomins och självständighetens tig

År 1818 började man igen föra mantalsböcker, enligt vilka podusnie-avgiften uppbars. Podusnie-avgiften avskaffades år 1865, samtidigt som såväl den ikraftvarande mantalspenningen och tonårspenningen som lagmans- och domarskatten avskaffades och ersattes med en mantalspenning som gällde män och kvinnor i åldrarna 16-63 år och uppbars i hela landet.

Skönstaxeringen i före detta Kexholms norra län förnyades också efter föreningen med Gamla Finland. År 1813 genomfördes en skattskrivning för skönstaxeringen och 1818 stadgades att skattskrivning för skönstaxering skulle genomföras varje år och uppbörden skrivas in i mantalsboken. Mantalspengen och jordskatten avskaffades år 1924 och den första moderna inkomst- och förmögenhetsskattelagen trädde i kraft år 1925. Man fortsatte föra mantalsböcker ända fram till 1989, men fr.o.m. 1924 fungerade de endast som befolkningsregisterdokument.

Årtal i Finlands historia

Här kan du bläddra i viktiga årtal i Finlands historia. Noggrannare tidsperioder finns i sidans högra kant.

Den julianska kalendern låg efter den gregorianska kalendern:
1600-talet 10 dagar
1700-talet 11 dagar
1800-talet 12 dagar
1900-talet 13 dagar

Den julianska kalendern

Roms kejsare, Julius Ceasar, härskade över sitt rike som autokrat och lämnade efter sig såväl en mängd monumentala byggnader som en ny kalender: År 46 e.kr. bestämde han att året skulle börja den första dagen i januari, medan det nya året, enligt den gamla romerska kalendern, började i början av mars. De latinska motsvarigheterna till september, oktober, november och december betyder räkneorden från sju till tio. Dessa benämningar baserar sig alltså på den gamla romerska kalendern från tiden före Ceasars reform. Ibland kan en forskare råka på dokument som innehåller månadsangivelserna 7:ber eller 7bris, vilka betyder september. Tillsammans med dateringen av början på det nya året bestämde Ceasar att tiden skulle räknas på basis av solens rörelser så, att året skulle innehålla 365 dagar plus ett extra dygn vart fjärde år.

Den gregorianska kalendern

I kyrkomötet i Trenton (1545-1563) diskuterade man förnyelse av den julianska kalendern eftersom året, räknat efter solens rörelser, i själva verket blev drygt 11 minuter kortare än det julianska året, dvs. under 128 år skulle skillnaden bli ett dygn. Påven Gregorius XIII beslöt alltså att de katolska länderna skulle övergå till en ny, efter honom döpt, gregoriansk kalender, vari skottåren skulle vara år, vars årtal var delbart med fyra. De protestantiska länderna övergick till denna tideräkning i på 1700-talet. Sverige övergick år 1753. Vid denna tidpunkt hoppade man, i de finländska församlingarna, från den 17:e februari rakt till den första dagen i mars månad. I Gamla Finland användes den julianska kalendern däremot fram till år 1812 och fungerade som ett parallellsystem under autonomitiden, eftersom Ryssland övergick till den gregorianska tideräkningen först år 1921. Speciellt i 1900-talets ortodoxa kyrkoböcker återfinns många exempel på den nya kalenderns påverkan på församlingsmedlemmarnas födelsetidsanteckningar.

 

Årtal i Finlands historia 


Reformationstiden 1532-1617
 

GUSTAV VASA (1526-60) 

1527-28

Pesthärjade missväxtår

1534-36

Grevekriget

1537

Fogderäkenskaper tas i bruk

1542

Pesthärjat missväxtår

1543

Mikael Agricolas ABC-bok

1548

Mikael Agricolas finska översättning av Nya Testamentet

1550

Seglations- och handelsstadgan

1550

Helsingfors grundades

1550

Pesthärjat missväxtår, bosättning av ödemarkerna i det inre av Finland, kungsgårdar byggdes

1554

Viborgs biskopsstift grundades

1555

Gränsdrabbningar, det korta Ryska kriget

1556

Finlands hertigdöme grundades

1557

Freden i Novgorod, tidigare gränser

ERIK XIV (1560-68) 

1560

Striden om herraväldet över Östersjön började

1563

Brödrakriget

1563-70

Det nordiska 7-åriga kriget mot Danmark

JOHAN III (1567-92) 

1569

Adelskapet blev ärftligt

1570-95

Krig mot Ryssland, Stora ofreden, Rysslands härskare Ivan den grymme inledde det 25-åriga kriget, kriget avslutades i och med Täysinäfreden 1595

1571

Silverskatt, Älvsborgs lösen

1571

Finlands folkmängd ca 300 000

1574

Missväxtår, kreaturspest

1580

Svårt missväxt- och sjukdomsår

1588

Pest i Finland

SIGISMUND (1592-99) 

1595

Täysinäfreden, Sverige får Estland och Narva

1596-97

Klubbekriget, uppror bland bönderna i Österbotten, Tavastland och Norra Savolax

KARL IX (1599-1611) 

1600-11

Krig mot Polen

1601-02

Svåra missväxt- och sjukdomsår, halmåren, man blandade halm i brödet, många gårdar lämnades öde osv. I Egentliga Finland lämnades ca 600 st.

1609-17

Krig mot Ryssland i länderna kring Östersjön och på Näset

1610

Jakob De la Gardie med sina trupper till Moskva

GUSTAV II ADOLF (1611-32) 

1611-13

Krig mot Danmark i Södra Sverige

1613

Silverskatt för inlösning av fästningen i Älvsborg

1614

Finlands städer uppdelades i stapelstäder och uppstäder

1615-17

Ryska kriget

1617

Freden i Stolbova, Sverige fick Ingermanland och Kexholms län

Sveriges stormaktstid 1617-1721

1623

Åbo hovrätt grundades

1621-29

Krig mot Polen, Sverige fick Livland

1629-48

Finländare deltog i 30-åriga kriget i Tyskland

1630

pest

1631-35

Missväxtår

1635

Perttulis frostår

KRISTINA (1632-54)

1634

De länsvisa sammandragen togs i bruk

1637

Per Brahe blev Finlands generalguvernör

1638

Postverket grundades, kommunikationerna förbättrades

1639-

Nya städer grundades

1640

Kungliga Akademin i Åbo

1642

Den finskspråkiga Bibeln

1648

Freden i Westfalen avslutade det 30-åriga kriget

1649-50

Missväxtår

KARL X GUSTAV (1654-1660)

1655

Krig mot Polen

1656

Lauris frostår

1656-

Rysslands tsar bröt mot freden, rupturkriget

1657-58

Strid mot Danmark

1657

Pesten härjade

1658

Kriget mot Ryssland avslutades med stilleståndet i Vallisaari

KARL XI (1660-1697)

1661

Slutlig fred i Kardis

1664

Missväxtår

1668-70

Lauris frostår

1674-79

Uppgörelse med Brandenburg

1675-79

Uppgörelse med Danmark

1680-

Stora reduktionen, indelningsverket, befrämjande av odling, öde jordegendomar bosattes

1680

Missväxt

1686

Kyrkolagen

1690

Missväxt

1693

Missväxt

1695

Finlands folkmängd ca 400 000

1695-97

Den stora hungersnöden, nästan en tredjedel av Finlands befolkning dog, ödeläggelse, tiggare

KARL XII (1697-1718)

1700-21

Stora Nordiska kriget, Finland med under åren 1710-1716

1704-06

Missväxt i många delar av landet

1708

Fullständig missväxt i hela landet

1710

Pesten spreds med fartyg från Tallinn, bl.a. i Helsingfors dog över 1000 personer

1713-21

Stora ofreden – rysk ockupationsperiod, tjänstemän, medlemmar av ständer och en del av prästerskapet flydde till Sverige, många kyrkoarkiv förstördes

ULRIKA ELEONORA (1718-20)

1720

Ny regeringsform


Slutperioden av svenskt välde 1721-1809

FREDRIK I (1721-51)

1721

Freden i Nystad, Ryssland fick bl.a. Östersjöprovinserna och sydöstra delen av Finland. Viborg

1726

Konventikelplakatet förbjöd andaktsmöten utanför kyrkan

1726

Missväxtår

1740

Missväxtår

1741-43

Krig mot Ryssland, hattkriget, Lilla ofreden

1743

Åbofreden, Ryssland fick bl.a. Fredrikshamn och Veckelax

1750

Finlands folkmängd 422 000

1751-

Bosättning av överblivna jordområden

ADOLF FREDRIK (1751-1771)

1753

Ny tideräkning, dvs. man övergick till den gregorianska kalendern

1756

Missväxtår

1757

Storskiftesförordningen

1757-62

Finländare med i Pommerska kriget, hämtade potatisen till Finland

1763

Missväxtår

1769

Missväxtår

GUSTAV III (1771-1792)

1771

Utgivningen av Finlands första dagstidning, Tidningar utgifne af
et Sällskap i Åbo började utkomma

1775

Finlands andra hovrätt grundades i Vasa

1775

Finlands egen storskiftesförordning

1776

Missväxtår

1783-85

Missväxtår

1770-78

Dödliga smittkoppor härjade

1779-85

Nya städer grundades

1788-90

Krig mot Ryssland, striden vid Svensksund, Liikalanoten, Anjala-akten

1790

freden i Värälä

GUSTAV IV ADOLF (1792-1809)

1797

Finska Hushållningssällskapet grundades

1797-

Vaccinationer mot smittkoppor inleddes

1800

Finlands folkmängd ca 833 000

1808

Helsingfors brann

1808-09

Finska kriget

1809

Freden i Fredrikshamn, Finland blev ett ryskt storfurstendöme

1809-1917
Det ryska väldets tid

ALEXANDER I (1796-1825)

1809

Regeringskonseljen grundades

1812

Helsingfors blev huvudstad

1816

Regeringskonseljen blir till senaten

1817-

Centrala ämbetsverk grundades

1819

Senaten för Finland flyttade från Åbo till Helsingfors

NIKOLAI I (1825-55)

1822

Största delen av Uleåborg brann

1827

Åbo brand

1829

Kejserliga Akademien i Åbo flyttades till Helsingfors

1831

Stor brand i Tavastehus

1833

Finlands första ångfartyg, Ilmarinen

1833

Svårt missväxtår

1835

Första utkastet till Kalevala utkom

1838

Stor brand i Jakobstad

1840

Stor brand i Fredrikshamn, silverrubeln blev enda valuta

1844-46

Snellmans dagstidning Saima började utkomma

1847-1866

Suometar började utkomma

1848

Vårt Land uruppfördes på studenternas Floradagsfest

1849

Kalevalas andra, utvidgade upplaga

1849

Censurförordningen förbjöd publicering av annan än religiös och ekonomisk litteratur på finska

1850

Finlands folkmängd 1 624 000

1851-54

Rödsotsepidemi

1852

Nationerna förbjöds

1853-56

Det österländska kriget, även kallat Krimkriget (Ålandskriget)

ALEXANDER II (1855-1881)

1856

Saima kanal färdigställdes, Finlands första frimärken utgavs, skolstadgan gav möjlighet till finska som utbildningsspråk

1857

Grundandet av ångsågar tilläts

1858

Det första finskspråkiga läroverket grundades i Jyväskylä

1858-62

Järnväg byggdes mellan Helsingfors och Tavastehus

1859

Förbudet mot landsbygdshandel upphävdes

1860

Egen valuta

1862

Missväxt

1862

Den första affärsbanken, Föreningsbanken i Finland, grundades

1863

Språkförordningen, finska blev ett jämställt ämbetsspråk

1863

Det första lärarseminariet grundades i Jyväskylä

1864

Kvinnorna blev myndiga

1865

Förordningen om landsbygdens kommunala självstyre

1865

Marken bands till silver och lösgjordes från rubeln

1865-66

Hårda och långdragna vintrar

1866

Folkskoleförordningen

1866

Hembränning av alkohol för husbehov förbjöds

1867

Lantdagen beslöt att lösa in gåvolandområdena

1867-68

De stora hungeråren

1869

Lantdagsordningen och kyrkolagen

1870

Järnvägen mellan Lahtis och St. Petersburg invigdes

1873

Förordningen om kommunalt självstyre i städerna

1877

Den finska marken bands till guldmyntfoten

1877-78

Krig mot Turkiet

1878

Värnpliktslagen

1879

Finlands folkmängd ca 2 miljoner

ALEXANDER III (1881-94)

1886

Ständerna fick propositionsrättigheter

1887

Postsparbanken grundades, man övergick till det metriska systemet

1889

Nationella Aktiebanken (Kansallis-Osake-Pankki) grundades

1890

Postmanifestet: Finlands postverk under ledning av Rysslands myndigheter

1894

Ungfinska partiets verksamhet startade

NIKOLAI II (1894-1917)

1898

Kretsuppdelningsförordningen, landskommunerna ålades att grunda folkskolor

1898

Nikolai Bobrikov blev Finlands generalguvernör

1899

Februarimanifestet, en stor adress samlades in i Finland, Finlands arbetarparti startade sin verksamhet

1900

Finlands folkmängd ca 2 656 000

1900

Språkmanifestet: ryska blev ämbetsspråk hos vissa ämbetsverk, frimärkena förryskades

1901

Värnpliktslagen

1902

Uppbådsstrejken

1903

Bobrikov blev diktator

1903

Arbetarpartiet bytte namn till Socialdemokratiska partiet

1904

Finska Aktiva Motståndspartiet började sin verksamhet

1904

Eugen Schauman sköt Bobrikov

1905

Finländarna befriades från militärtjänst i utbyte mot soldatmiljonerna

1905

Storstrejken

1906

Riksdagsreformen

1906

Agrarförbundets verksamhet startade

1910

Den riksomfattande lagstiftningen utvidgades till att omfatta Finland

1912

Likställighetslagen: Ryssar i Finland fick samma rättigheter som finländare

1914

I världskriget utbröt

1915

De första jägarna till Tyskland

1917

Finland blev självständigt

Årtal i Finlands historia

1532-1617
Reformationstiden

1617-1721
Sveriges stormaktstid

1721-1809
Slutperioden av svenskt välde

1809-1917
Ryskt välde