Kyrkoböcker

Folkbokföringens historia

De äldsta kända befolkningsregistren härstammar från Italien, Spanien och Frankrike från 1400-talet. Den tidens dokument är mycket osammanhängande. De katolska ländernas kyrkoböcker diskuterades bl.a. under kyrkomötet i Trenton (Trident) under åren 1545-1573, där man konstaterade att katalogiseringen av döpta var på nöjaktig nivå, men att man önskade att församlingarna också skulle föra bok över vigda. Englands kung, Henrik VIII befallde år 1538 att församlingarna skulle registrera döpta, vigda och begravda personer i separata förteckningar.

I enlighet med den katolska kyrkans direktiv från 1200-talet skulle alla delta i skriftermål en gång per år. Under skriftermålet testades församlingsmedlemmarnas kunnighet i kristna lärosatser. I Sverige och Finland slog bruket rot senast i slutet av 1300-talet, då församlingsmedlemmarna årligen skulle samlas och, ledda av prästens, upprepa bl.a. bönen Fader Vår och trosbekännelsen, samt bevisa sin kunskap i biktens sakrament. Bruket fortsatte också efter reformationen. Rekommendationen var att delta i nattvarden tre till fyra gånger per år. Den absolut maximala tiden mellan två påföljande delaganden i nattvarden var ett år och en dag. Det religiösa kunnandet och deltagandet i nattvarden antecknades i en separat bok på det sätt som förutsattes i biskop Johannes Gezelius biskopsvisitationsförordning från år 1665 och i 1673 års stiftestadgar.

I princip fick den kyrkliga befolkningsbokföringen sin början i Sverige och Finland i och med 1686 års kyrkolag. Lagen gjorde konfirmationsböckerna, historieböckerna och förteckningarna över  in- och utflyttade obligatoriska i varje församling. Med historieböcker förstås förteckningarna över födda och döpta, förelysta och vigda, samt döda och begravda. Man fyllde i posterna i historieböckerna i kronologisk ordning, med varje års poster skilt för sig.

Kyrkoböckerna hade dock befäst sin status redan tidigare. Kyrkoböckernas markeringar blev noggrannare år 1749 när ett tabellverk grundades i Sverige, och samtidigt i Finland. Prästerna skötte det statistiska grundarbetet och samlade in information, såväl angående populationsförändringar som befolkningsmängd. Innan informationen från församlingarna skickades till Stockholm för att beräknas på nationell nivå, samlades den ihop till prosteri-, stift- och länsvisa sammandrag. Huvudsammandragen gjordes sedan upp av Tabellkommissionen, som hade grundats år 1756. Under 1700-talet frångick man de stift- och Länsvisa sammandragen. Den församlingsvisa befolkningsstatistikföringen förblev oförändrad även efter att Finland år 1809 anslöts till Ryssland. En likadan modell utsträcktes år 1812 även till församlingarna i Gamla Finland som hade anslutits till resten av Finland.

Födda och döpta

I de äldsta förteckningarna över födda och döpta nämns ofta endast dopdag, barnets namn, faderns namn och familjens boningsort vid barnets födsel. Enligt 1686 års kyrkolag skulle, förutom denna information, också barnets födelsedatum, föräldrarnas och gudföräldrarnas namn och deras sociala ställning föras in i förteckningen. Som en följd av den noggrannare folkbokföringen finns moderns åldersanteckningar införda i förteckningarna fr.o.m. år 1776. Förteckningarna innehåller också information om nöddop, utomäktenskaplig börd, barnets möjliga död och hänvisningar till den sida i barnboken (konfirmationsboken), där familjen är inskriven.

Enligt bestämmelserna skulle barnet döpas inom 8 dagar efter födseln. I stora församlingar och i skärgårdsförsamlingar var det i praktiken omöjligt att efterfölja dessa bestämmelser. Om barnets föräldrar bekände sig till olika religioner, följde barnets religionstillhörighet faderns.

Tyvärr är förteckningarna över födda och döpta inte helt pålitliga. Man uppskattar att upp till 10-20 % av barnen saknas i förteckningarna fram till mitten av 1800-talet. Orsaken till detta är att historieböckerna var anteckningsböcker för olika kyrkliga förrättningar-oftast fördes dödfödda eller odöpta barn inte in, eftersom de inte i något skede var medlemmar i församlingen.

Förelysta och  vigda

I förteckningen över förelysta och vigda fördes de tre lysningsdatumen och vigseldatum, brudparets namn, sociala status och boningsort in. En förutsättning för att äktenskap skulle kunna ingås var att lysning lästes upp i brudens hemkyrka tre söndagar i följd. Brudparets vigselanteckning återfinns vanligen i brudens hemförsamlings förteckning över vigda.

År 1721 föreskrevs att en kvinna kunde ingå äktenskap som 15-åring och en man som 21-åring. Fram till år 1864 krävdes föräldrarnas samtycke för äktenskap. Efter år 1864 kunde 21-åringar ingå äktenskap utan föräldrarnas samtycke. Fr.o.m. år 1911 kunde 18-åriga män och 17-åriga kvinnor ingå äktenskap utan sina föräldrars tillstånd. Civiläktenskap har varit möjliga sedan år 1917.

Döda och begravda

I förteckningen över döda och begravda fördes den avlidnes döds- och begravningsdatum, namn, sociala status, boningsort och ålder in. Dödsdatumen saknas ur de äldsta förteckningarna. Som en följd av befolkningsbokföringen började man efter mitten av 1700-talet föra in dödsorsaker i förteckningarna. Oftast var det prästen eller de anhöriga som fastställde dödsorsakerna. Först år 1935 överfördes ansvaret för fastställning av dödsorsaker från prästen till läkaren.

Fram till mitten av 1800-talet saknas dödfödda och barn som dött som spädbarn i förteckningen över döda. Även personer som dött utanför sin hemförsamling saknas ofta, precis som de som stupade i krigen under 1700- och 1800-talet. Dessa blev inte alltid införda i sin hemförsamlings förteckning. Dessutom är åldersanteckningarna i förteckningarna över döda opålitliga. Ett exempel på detta är, att ett par personer i en ålder av över 100 år skulle ha bott i Sordavala landskommun i början av 1700-talet. I synnerhet kvinnors och barns namn fördes ofta in inexakt-man ansåg det viktigare att föra in den dödes närmaste manliga släktings namn eller, i händelse av tjänstefolk, husbondens namn, än vad man tyckte att det var att skriva in den dödes namn.

In- och utflyttade

År 1686 års kyrkolag ålade församlingen att bokföra personer som flyttade till eller från församlingen. De kronologiska förteckningarna innehåller den in- eller utflyttades namn, flyttbokens nummer, ut- eller inreseort samt hänvisningar till en sida i konfirmationsboken.

I församlingarnas arkiv har förteckningar över in- och utflyttade från början av 1800-talet bevarats. Däremot har flyttböckerna, grundmaterialet till förteckningarna över in- och utflyttade, bevarats bättre. De äldsta flyttbokserierna börjar på 1720-talet. I flyttboken nämns den in- eller utflyttades namn, födelsedatum och -plats, boningsort i hemförsamlingen, inflyttningsort, tidpunkt för senaste nattvard, konfirmationsplats, kristendomskunskap, läskunnighet, vaccinationer, betalning av kronoskatt och huruvida den in- eller utflyttade var förhindrad eller var fri att ingå äktenskap. Personen fick en flyttbok från sin hemförsamling. Boken skulle ges till kyrkoherden i den nya församlingen. Enligt 1768 års förordning skulle flyttboken uppvisas inom två månader efter flytten och, fr.o.m. år 1805, inom 2 veckor.

Den grundläggande funktionen hos flyttboken var att visa att personen hade rätt att åtnjuta nattvarden. Med hjälp av flyttboken höll man den kyrkliga folkbokföringen uppdaterad, förhindrade lösdriveri och övervakade att tjänstefolk hade en arbetsplats. År 1766 erhöll tjänstefolk rätten att fritt flytta från län till län. Församlingarna tog inte emot sådana inflyttare som kunde innebära en belastning för fattigvården.

Konfirmationsböckerna

1686 års kyrkolag gjorde konfirmationsböckerna obligatoriska i varje församling. I konfirmationsboken, som omfattade flera tiotals år, upptecknades församlingsmedlemmarna per by och matlag. I de äldsta konfirmationsböckerna är byarna ordnade enligt s.k. kinkeri-kretsar och i konfirmationsböcker fr.o.m. början av 1800-talet i alfabetisk ordning. Det grundläggande ändamålet med konfirmationsböckerna var att följa med församlingsmedlemmarnas andliga vandring, dvs. kontrollera människornas läskunnighet och kristendomskunnande samt övervaka deltagandet i nattvarden.

Anteckningarna i konfirmationsböckerna blev noggrannare fr.o.m. mitten av 1700-talet, då de började omfatta information om församlingsmedlemmarnas födsel- och dödsdatum, sociala ställning och flyttar. Torpare, soldater, backstugusittare och övriga som inte ägde jord upptecknades vanligen på egna sidor, men ibland också i samband med det hushåll, i vars tjänst de var.

Informationsmängden fortsätter att öka vid övergången till 1800-talet, eftersom man, i konfirmationsböckerna då även började föra in födsloförsamlingar, vaccinationer, äktenskapsanteckningar och speciella anmärkningskolumner, där prästen ibland kunde anteckna också väldigt privat information om församlingsmedlemmarna. Konfirmationsböcker från 1900-talet innehåller också information om församlingsmedlemmarnas skrivkunnighet, skolbildning och kyrkliga rösträtt.

Barnböckerna

Personer under skriftskoleålder upptecknades i barnböcker. När en församlingsmedlem hade genomgått skriftskolan, flyttades han/hon över till konfirmationsboken. Angående barnböcker gavs inga föreskrifter, så olika församlingar började använda sig av dessa vid olika tidpunkter. De äldsta barnböckerna härstammar från slutet av 1600-talet.

De fördes i Borgå stift, ställvis och stundvis i Åbo skärgård, i vissa församlingar i södra och norra Finland, och i Österbotten. Om man inte förde barnbok i församlingen, fördes motsvarande information in i konfirmationsboken. Barnböckerna innehåller information från en period på ungefär tio år och påminner till sin struktur om konfirmationsböckerna, dvs. informationen är uppdelad byvis och husvis. I listorna nämns föräldrarnas namn och moderns födelsedatum eller födelseår samt barnens namn och födelsedatum. I vissa församlingar upphör barnbokserierna på 1890-talet, dock senast år 1921.

Släktnamnsförteckningar

Förteckningar, ordnade i alfabetisk ordning, har levererats. Dessa har man tidigare kunnat beställa från Karjala-databasstiftelsen.

Släktnamnsförteckningarna är nu slutsålda.